Artikel
Methylenblått vid kirurgi för pilonidalsinus: kartläggning och evidens om återfall

En pilonidalsinus är en gång under huden nära svanskotan, ofta med sidogrenar som är svåra att se under operationen. Operationen misslyckas när sjukligt förändrad vävnad lämnas kvar, så kirurger vill ha ett tillförlitligt sätt att hitta varje förgrening innan de skär. Genom att injicera methylenblått i sinusöppningen färgas gångsystemet blått och kirurgen får en synlig karta att följa.
Den kartan är ett visualiseringshjälpmedel, inte en behandling. Skillnaden är viktig eftersom litteraturen om methylenblått vid pilonidalkirurgi blandar två olika frågor. Den första är om färgämnet korrekt markerar all sjukligt förändrad vävnad. Den andra är om patienter vars operationer utfördes med färgämnet får färre återfall flera år senare. Ett färgämne kan misslyckas med det första testet under mikroskopet men ändå vara förknippat med bättre kliniska utfall, eller tvärtom. De två publicerade studier som oftast citeras i detta ämne besvarar bara en av dessa frågor vardera, med olika studiedesign och olika uppföljning.
Vad kirurgen försöker se
Tänk på färgämnet som en markering av en dold struktur. Kirurgen injicerar blå vätska genom hudöppningen, väntar tills den har spridit sig genom sammanhängande gångar och exciderar sedan den färgade vävnaden. Allt som färgämnet inte nådde, eller sjukligt förändrad vävnad som aldrig stod i förbindelse med den injicerade gången, förblir ofärgat och kan missas.
Tre saker kan därför gå fel oberoende av varandra. Färgämnet kanske inte fyller varje förgrening. Kirurgen kanske inte avlägsnar allt som är färgat. Och vävnad utanför den färgade gränsen kan fortfarande innehålla mikroskopiska sjukliga förändringar. Studierna nedan undersöker olika delar av denna kedja, vilket är skälet till att deras resultat inte kan vägas samman till ett genomsnitt.
Läsare som jämför operationstekniker kan också ha nytta av den bredare översikten över kirurgiska användningsområden för methylenblått och de separata förklaringarna av hur färgning skiljer sig från behandling av vävnad och hur återfall definieras och mäts.
Återfall på lång sikt: en observationskohort
Evidensen om återfall kommer från en retrospektiv kohort som Doll och kollegor rapporterade i International Journal of Colorectal Disease, i en artikel vars titel direkt anger huvudresultatet och vars långtidsuppföljning av methylenblått vid akut pilonidalsjukdom sträcker sig betydligt längre än de flesta kirurgiska studier.
Forskarna identifierade 1,960 patienter som för första gången opererades för pilonidalsjukdom vid tre tyska militärsjukhus mellan 1980 och 1996 och valde sedan ut 247 för detaljerad telefonuppföljning. Den genomsnittliga uppföljningstiden var cirka 15 år, med ett spann på ungefär 9 till 25 år. Populationen bestod främst av unga manliga militärer. Operationstekniken varierade: ungefär två tredjedelar genomgick excision med öppen läkning, en fjärdedel excision med primär slutning i medellinjen och resten marsupialisering.
Exponeringen var enkel: 197 patienter fick methylenblått injicerat i början av operationen för att avgränsa gångsystemet, och 50 fick det inte. Färgämnet beskrevs som en enda försiktig injektion, utan rapporterad koncentration eller volym. Användningen var inte randomiserad. Kirurgerna valde färgämne betydligt oftare vid kronisk fistulerande sjukdom än vid akuta abscesser, och oftare när det fanns fler sinusöppningar, så de två grupperna skilde sig åt redan från början.
Återfall bedömdes med ett på förhand fastställt telefonfrågeformulär. Patienter klassificerades som återfallsfall endast efter initial läkning, utan senare trauma mot svanskotan, och med antingen ett hårt kriterium (läkardiagnos, ny incision eller excision, ny sinus, hår i en öppning, varigt sekret) eller två mjuka kriterier (rodnad, svullnad, smärta, sekretion).
Den ojusterade återfallsfrekvensen under hela perioden var 32 av 197 med färgämne (16 procent) jämfört med 15 av 50 utan färgämne (30 procent). Kaplan-Meier-skattningarna vid 20 år, som tar hänsyn till olika långa uppföljningstider, var cirka 20 procent med färgämne och 38 procent utan, med ett p-värde på 0.018 i log-rank-testet. I en multivariabel Cox-modell rapporterade författarna en oddskvotsliknande kvot på 0.45 för användning av färgämne. De flesta återfall uppstod inom fem år, men vissa uppstod så sent som 17 år efter operationen, vilket är skälet till att lång uppföljning är viktig för påståenden om methylenblått och återfall vid pilonidalsjukdom.
Mönstret i undergrupperna kräver försiktighet. Vid akut abscessbildande sjukdom var 20-årsskattningarna ungefär 19 procent med färgämne jämfört med 43 procent utan, men med endast 79 patienter nådde skillnaden inte statistisk signifikans (p = 0.078). Vid kronisk sjukdom var skattningarna ungefär 19 procent jämfört med 24 procent (p = 0.35), alltså i princip ingen påvisbar skillnad. Det övergripande sambandet drevs därför av en undergrupp som var för liten för att ensam bära slutsatsen, i en studie där behandlingstilldelningen inte var slumpmässig och kontrollgruppen bara omfattade 50 patienter.
Det som denna studie inte visar är lika viktigt. Den mätte inte kartläggningens träffsäkerhet, jämförde inte histologi mellan operationer med och utan färgämne och rapporterade ingen användbar jämförelse mellan färgämne och inget färgämne för sårkomplikationer eller läkningstid. Den ger evidens för ett samband mellan användning av färgämne och färre återfall på lång sikt i en historisk kohort, inte bevis för att färgämnet orsakade detta. Störfaktorer kopplade till behandlingsindikation, effekter av olika tidsperioder och blandningen av operationstekniker kan fortfarande påverka resultaten.
Vad färgämnet faktiskt färgar: en studie med parade vävnadsprov
Den andra studien undersöker kartläggningsfrågan direkt, men med en design som är lätt att misstolka. Idiz och kollegor publicerade vad de kallade en prospektiv randomiserad studie, och den parade histopatologiska studien av methylenblåttstyrd pilonidal excision citeras fortfarande ibland som randomiserad evidens. Studieregistret för samma studie anger en enda grupp utan grupptilldelning och utan blindning, så den rättvisande klassificeringen är en prospektiv enarmsstudie med parade vävnadsprov från samma patient, inte en randomiserad jämförelse av färgämne mot inget färgämne.
Trettiotre patienter med okomplicerad primär sjukdom deltog. Akut inflammation, abscess och återkommande sjukdom uteslöts, så denna population är nästan en spegelbild av den akuta undergrupp där Doll-studien antydde den största effekten. Varje patient fick minst 4 mL methylenblått genom varje sinusöppning under tillräckligt tryck för att färgämnet skulle läcka från gången. Kirurgen exciderade sedan all blå vävnad tillsammans med sinusöppningen som ett vävnadsprov (Grupp 1), inspekterade den kvarvarande håligheten och exciderade separat eventuell makroskopiskt misstänkt ofärgad granulationsvävnad som ett andra vävnadsprov (Grupp 2).
En blindad patolog poängsatte fem mikroskopiska fynd i båda vävnadsproven: förstorade hårfolliklar, utspridda keratinlameller, inflammatorisk infiltration, hårstrån och fibros.
De mest uttalade sjukliga förändringarna fanns i den färgade vävnaden, men färgämnet avgränsade inte hela deras utbredning. Avvikelser var fortfarande vanliga i det ofärgade andra vävnadsprovet: förstorade folliklar i 31 av 33, keratinlameller i 29 av 33 och inflammation i 30 av 33. Hårstrån var det tydligaste särskiljande fyndet och förekom i 29 av 33 färgade vävnadsprov men endast i 5 av 33 ofärgade. Genomsnittliga intensitetspoäng var högre i färgad vävnad för varje fynd. Enkelt uttryckt markerade den blå gränsen centrum för de sjukliga förändringarna utan att omsluta all histologiskt avvikande vävnad.
Två begränsningar nyanserar även den slutsatsen. Det andra vävnadsprovet var inte ett systematiskt prov av all ofärgad vävnad. Det togs endast när kirurgen såg misstänkt granulationsvävnad och valde att excidera ytterligare, så provtagningen riktades företrädesvis mot de mest avvikande ofärgade områdena och kan inte ge en faktisk sensitivitet eller andel falskt negativa resultat för kartläggning med färgämne. Dessutom rapporterade studien inga kliniska utfall alls: ingen återfallsfrekvens, ingen infektionsfrekvens, ingen frekvens av sårdehiscens och ingen läkningstid. Mikroskopiska avvikelser utanför den blå kanten är ett surrogatmått, inte bevis för att dessa patienter skulle ha fått återfall.
De två studierna sida vid sida
| Doll et al., 2008 | Idiz et al., 2014 | |
|---|---|---|
| Design | Retrospektiv observationskohort, icke-randomiserad jämförelse av färgämne mot inget färgämne | Prospektiv enarmsstudie, parade vävnadsprov från samma patient |
| Patienter | 247, blandning av akut och kronisk sjukdom, militärsjukhus | 33, endast okomplicerad primär sjukdom |
| Protokoll för färgämne | En enda injektion, dos ej rapporterad | Minst 4 mL per öppning, koncentration ej rapporterad |
| Primärt utfallsmått | Återfall enligt frågeformulär, i genomsnitt 15 år | Kvarvarande mikroskopiska sjukliga förändringar utanför färggränsen, ingen klinisk uppföljning |
| Sårutfall | Ingen användbar jämförelse av färgämne mot inget färgämne | Inga rapporterade |
| Huvudresultat | Återfall efter 20 år cirka 20% med färgämne jämfört med 38% utan | Ofärgad vävnad fortfarande avvikande, men med mindre uttalade förändringar |
Dessa rader kan inte sammanföras till en enda slutsats. Kohortstudien mäter ett kliniskt utfall över årtionden utan att testa kartläggningens träffsäkerhet. Studien med parade prov testar kartläggningens fullständighet under mikroskopet utan att mäta något kliniskt utfall. Ingen av dem är en randomiserad jämförelse av färgämnesstyrd kirurgi mot kirurgi utan färgämnesstyrning med både återfall och sårutfall som utfallsmått, och någon sådan studie ingår inte i detta evidenspar.
Det lämnar tre rättvisande påståenden för den som diskuterar alternativ med methylenblått vid pilonidalsinuskirurgi med en kirurg. För det första kopplar en lång men icke-randomiserad studie användning av färgämne till färre återfall, främst vid akuta tillstånd, med stor osäkerhet. För det andra visar en liten mekanistisk studie att färgning underskattar den histologiska utbredningen av sjukliga förändringar, utan att visa att de ytterligare mikroskopiska fynden orsakar återfall. För det tredje stöder ingen av studierna påståenden om sårinfektion, läkningshastighet eller komplikationsfrekvens vid färgämnesstyrd kirurgi, eftersom ingen av dem undersökte dessa jämförelser.
Den praktiska frågan att ta med till konsultationen är därför avgränsad: med den planerade tekniken (öppen läkning, slutning eller lambå), använder kirurgen färgämne för att hitta gångar, och hur hanteras misstänkt ofärgad vävnad vid hålighetens kant? Evidensen ger färgämnet ett rimligt men obevisat samband med återfall och en dokumenterad begränsning som anatomisk markör. Allt utöver det är extrapolering.